lördag 19 augusti 2017

De polyglotta älskarna



De polyglotta älskarna av Lina Wolf är en kanonbok. Superbra skriven. Min dotter som är polyglott, kan 9 språk eller så, rapporterar från Bolognatrakten. " Nästan 38 grader, hett, mycket mygg, biten överallt, på väg till Parma".

Jag har varit på fotboll i Parma och cyklat i de där trakterna och flera gånger snurrat runt i norra Italien och gjort reportage om politik, skolor och lite av varje.
Man ska inte snurra runt, bättre att stanna på ett ställe, typ Parma,  en vecka. Landa och skapa vardag. Det är så man når resultat. Stanna, vardag, upprepning, relationsskapande.

Jag är en fotograf som söker bilden på en hundradels sekund, ögonblicket, men konstigt nog tar jag ändå många porträtt. Det är inget som jag söker, det bara blir. Jag har nästan aldrig gått hem till någon för att fotografera. Alla mina bilder blir till i rörelsen, vardagen, stannandet, uppstannandet, den där hundradelen mellan man ser bilden och knäpper. Tro fan man har korta arbetsdagar, några sekunder, knappt det. Bilderna ovan är typexempel. Pang, klart.

Många tycker jag inte jobbar. De kan ha rätt, men samtidigt är jag väl nu kanske den fotograf som gör mest böcker och publicerar mig mest med text och bild i Sverige? Det finns några till som ligger i men inte många. Vad det gäller bokproduktionen är jag nog värst???, inte för att det betyder något, handlar väl mest om att något måste jag ju göra.

Såg att vännen Epstein fick Stockholms stads kulturpris. Fint, han är en underbar människa, men det verkar som hans blogg på DN ska försvinna. Nu ligger den ju bakom betalvägg och ryktet säger att DN tänker skippa många bloggare framöver. Det vore en förlust.

När jag ser hur Epstein får sitt pris och hur Pieter ten Hoopen fick Sune Jonssonspriset så blir jag glad för deras skull, de förtjänar verkligen det, men jag känner mig lite gammal också, eftersom jag fick de där priserna långt tidigare. Jag har ju fått Stockholms kulturpris två ggr dessutom och lika förbannat har inget blivit lättare. Svårt att få ställa ut, omöjligt att hitta förlag osv,, det kanske alltid har varit så och kanske har jag ställt ut för mycket och gjort för många böcker, men vad är alternativet?

Jag söker en ny form och den enda vägen jag ser är att vara ännu mer hänsynslös mot sig själv, säga vad som verkligen ligger en om hjärtat. Det kan kosta på men det verkar vara enda chansen att störa det här Instagramtänket som ligger som en våt filt över vår fotografiska tid.

Annars läste jag DN, räknade upp en tio, tolv sk recensioner av böcker och artiklar om författare, sedan gick jag till filmen, massor om film och musik men konstigt nog, inte en enda grej om fotografi. Inte en enda rad om fotografi. I say no more.

fredag 18 augusti 2017

Den gamla historien

Den pensionerade målaren fixar våra dörrar. Han är en ordentlig man, gör bra jobb. Det tar sin tid men doften från det slipade trävirket tar sig in i min lägenhet och det doftar gott. Det doftar en annan tid.

Jag går igenom 30 års fotograferande i Grekland. Det blir något speciellt, en historia om kärlek, förlorad kärlek, vunnen kärlek, förlorad kärlek, vunnen kärlek,,,,,ett evigt pågående förhållande till kärleken.

Mitt Grekland, min kärlek, mitt liv.

Hur jag än vrider och vänder på det så handlar alla bilder om längtan, erövran av längtan, kärlek. Det är väldigt lite sand och strand utan allt är längtan. Ibland då jag ser Instagram, Kalimera och andra ställen där man visar sina greklandsbilder, så slås jag av gapet mellan bilden och längtan, meddelandet.

Man uttrycker en längtan men man sätter inte ord på den. Är det inte det som är konstens uppgift, att skala av löken, komma till kärnan? Längtan, död, födelse, kärlek, hat,,,de starka sakerna, det som driver oss, skala av löken, komma till kärnan.

Rädsla driver oss men rädsla är den perfekta kamraten i jakten på sin egen sanning. Jag såg en kamrat häromdagen som skrev ett långt inlägg om panikångest. Jag kunde relatera till allt, kände igen allt, men vet också att jag passerat allt och varför har jag gjort det? Det räcker inte med analysen, man måste göra det också, arbetet, dvs bli social. Inga ångestproblem löses genom isolering, allt handlar om att socialisera, till varje pris komma ut ur sig själv.

Tyvärr, hårt men sant, däremot kan det bli stunder då det skiter sig, men det får man ta. Som en alkis, att sluta dricka är en grej, att fortsätta vara nykter en annan. Ett jävla jobbigt arbete helt enkelt och allt handlar om valet, att man väljer. Det är som med konsten, man måste välja, inte bli vald, man måste göra arbetet.

Längtan, kärlek, oerhörda krafter, sex, ännu starkare kraft. Den överlägset starkaste. Ibland kan jag bli lite trött på moraliserandet, typ sexmissbrukare osv... Visst, jobbigt att vara sexmissbrukare kanske, men snacka om lindrig sjukdom i jämförelse med många andra. Man måste se skogen bland träden eller hur man säger? Man kan göra analysen, klarar alla, men arbetet är något annat.

En blogg om vad? Det viktigaste i livet? Längtan, kärlek och arbete. Troligtvis är det så att mycket rår man på men just detta är en evig kamp och kanske ska också så vara?

Fredag

Det rullar på. Fredag. Regn. Barcelona. Medborgarplatsen. Höst. Sommar. Naxos. Bologna.

Polarn frågar om jag ska hänga med till Guadelope, eller hur det stavas. Tror inte det. Funderar mest på när jag ska få tillbaka bilen på Naxos. Snart börjar Vueltan och dopingfallen trillar in.

Min dotter är i Bologna, en vacker stad med sina inhägnade trottoarer. Jag vet inte hur det är nu, men för några år sedan var det kris. För få unga som skulle försörja de gamla, kvinnorna födde inte barn för villkoren var för dåliga för just unga kvinnor. Nu har det flyttat dit en hel del immigranter, vet inte hur de har det med barnafödandet, om man fått mer unga som kan jobba och betala skatt.

Jag funderar på vilken fotograf som betytt mest för mig i år? Ansel Adams, Taos Pueblo, snacka om bilder. Det har bara varit de gamla stötarna som uppväckt mig igen. Denna ofattbara kvalitet som det är i bilderna från förr.

Jag är ju helt inne på storyn, berättelsen, mer skrivande än fotograferande. Det är kanske därför jag gillar Danny Lyon, Strömholm, Bresson, de med det direkta tilltalet, inte de som krånglar till det i en artistisk vision. Bresson är ju den hittills helt överlägset bästa berättande poeten jag sett. Det finns ingen som kan förena lätthet med allvar, med fysisk närvaro och elegans som han i en bild. Det är väl kanske också hans svaghet, att han blir för elegant ibland, men han har faktiskt en hel del råa bilder, minst lika råa och raka som tex Strömholms. Dessutom äger han en stor dos människorespekt, svårt att hitta den unkna kvinnosynen som många moderna fotografer har. Inga namn men det är bara att kolla själva och jag skriver ju inte om fotoböcker, men det är ganska ofattbart att de få som skriver om fotoböcker i Sverige nästan aldrig törs närma sig den frågan, den märkliga kvinnosynen. Jag fattar inte hur man kan skriva om fotoböcker där kvinnor framställs på ett ganska unket sätt utan att påtala det i sin recension och en anledning är nog att man är för mycket kompis med fotograferna. Ska man skriva om fotoböcker på allvar får man lägga ner kompisskapet, man skriver för publiken, samhället, diskussionen och inte för kompisarna. Det är den enda attityd som gäller i längden och tyvärr finns det nästan ingen som skriver om fotoböcker eller fotografi i det här landet som ens närmar sig den professionella attityden.

En av anledningarna till att fotoböcker aldrig kommer upp på kultursidorna är ju just att det aldrig skrivs om fotoböckernas innehåll, deras politiska och sociala dimensioner, genusagenda osv, utan det är mer anmälningar. Jag har ju blivit intervjuad några gånger utomlands i år och att läsa dessa artiklar är en fröjd för ögat och kroppen. Hur man närmar sig djupet och allvaret i fotografens arbete. Det finns ju en del svenska fotografer som blir intervjuade utomlands med jämn mellanrum och de artiklarna spöar ju de svenska med hästlängder i allvar och respekt för det fotografiska arbetet. I Sverige har ju den i särklass bäste gett upp att skriva om fotografi, Claes Gabrielsson, men Tommy Arvidsson, Lars Epstein kämpar vidare, men vad svensk fotografi behöver är en seriös, snäll, elak röst, befriad från kamratskap, som kan skriva svensk fotografi. En röst som inte kommer från fotografskrået, typ mig, utan en som skriver utifrån en journalistisk agenda, som är både kritisk och drivande och är en som ingen känner, en som ingen kan påverka eftersom hen inte har delat labb med någon osv..

Nog om det. Fredag, Barcelona, Medis, regn, höst, sommar. Bilden tog jag på Mikri Viglia, en strand strax utanför Naxos stad. Det var en pinsam dag, killen som serverade oss kallade jag för Janis. Jag borde ha vetat bättre, han heter ju Stelios och han påpekade det för mig också på ett väldigt värdigt men smärtsamt sätt. Ungefär så som en recension om fotografi borde se ut. Smärtsamt värdig. 
Tack för ordet.



torsdag 17 augusti 2017

Masterclass


Kollade lite på Werner Herzogs Masterclass. Han är inne lite på samma som jag säger. Du kan lära dig de flesta grunderna inom film, eller foto, på två veckor. Det andra, det svåra, den mänskliga kemin, den kan man nog inte lära sig i skolan, den kommer bara genom det mänskliga umgänget.

Jag har ont i huvet. Barcelona, står fan inte ut. Vad är det för skitsnack om yttrandefrihet? Nu ska det demonstreras av nassar eller halvnassar på Medis, samtidigt som afghanska ungdomarna ska ha något annat på gång. Jag fattar inte hur fan snuten kan låta dom komma dit.

Samtidigt kollar jag på vitmaktdemon i USA, snuten står bara och ser på, medan nassarna är helt beväpnade. Varför mejar inte snuten ner dom?

Det är ju underbart att vi har yttrandefrihet, men det bygger väl på att vi har vettiga åsikter? Du får gärna vara vänster, eller höger, men fan inte nasse. Nazism och nazistiskt tankegods ska ju vara förbjudet.

Jag har ont i huvudet, det har jag och fruktansvärt deppig över Barcelona. Så mycken tid jag spenderat i dessa kvarter.

Jag var inne på något annat idag också, att göra böcker. Jag gör mina böcker på Blurb och det finns dom som har åsikter om det. Jag har också det och jag skulle gärna göra böcker på vanliga, riktiga förlag, men så ser inte verkligheten ut. Vi tvingas allt mer ut på internetförlagen därför att det riktiga förlagen vill inte ha med oss att göra och jag har full förståelse för det eftersom ingen köper fotoböcker och det är oftast ren förlust för förlagen.

Alternativet blir då Blurb och annat. Jag vet inte om det någonsin kommer att ändras och jag har gett upp de andra, riktiga förlagen. På samma sätt som jag nog har gett upp att ställa ut. Det är fint med de små utställningslokalerna men jag lockas inte att gå in i nån liten skrubb och kolla på tio bilder. Det är inte min grej.

Ja, jag har ont i huvet. För mig är berättelsen allt, storyn, texten och bilden, enkelheten. Jag trivs inte heller med att göra böcker som ska köpas av folk med massor av pengar. Jag vill nå någon annanstans och då är nätet bra, billigt och demokratiskt. Den ende som ständigt förlorar på nätet är ju fotografen, musikern. De får aldrig betalt, men det är väl det priset vi alltid har betalt.

onsdag 16 augusti 2017

Utsikt från ett fönster

Utsikt från ett fönster. Såg just en reportagefilm som Vice gjort från upploppet av nassarna i USA. Skrämmande rulle, hur fan kan KKK får börja marschera igen och vad gör polisen? Varför slår man inte till stenhårt?

Igår då vi var ute och cyklade så kom polisbilarna i full fart mot Årsta o i luften helikoptrar. Det var skjutningarna, eller avrättningen, som pågick. Illa nog men sedan tar sig de där typerna till Karolinska och sätter igång och bråkar och krånglar. Båda nassarna och de kriminella får alldeles för stor plats. Som jag fattar de ska de få demonstrera på Medis på lördag, mot afghanska grabbarna som sitter där i strejk.

Blir det bråk? Blir det som då nassarna demonstrerade i USA. Varför kväser man inte skiten direkt? Såg att nassarna nu också skulle få demonstrera i Göteborg på Bokmässan. Varför? Är det någon som har något problem med att avläsa deras agenda? Är det någon som inte förstår vad dom vill? Varför stoppar man inte dom direkt?

Det är märkliga stämningar nu. Kolla in filmen som Vice gjort, den är ju rent ruggig, snacka om typer och snacka om att de förbereder sig på våld.

tisdag 15 augusti 2017

Bättre sex bakom gamla Berlinmuren

En bild från Mullvaden i en av Strömholms gamla ramar. Gammalt och gammalt. Läste en grymt intressant text om sex bakom järnridån, eller i rättare sagt i gamla Berlin då Muren fanns. Det har gjorts en undersökning, om sex, nu och då, i Berlin. Man kom fram till att kvinnorna i Öst hade fler orgasmer än de i Väst och det av en enkel anledning. De hade dagis, egna inkomster och styrde över sina egna liv. Idag, är det sämre än någonsin. Moderna kvinnor och män hinner inte ha sex. De jobbar för mycket, är för trötta och ägnar den lediga tiden åt att sitta framför tvn och glo på serier.

Jag har själv sagt detta i många år, folk jobbar för mycket och har för lite sex och nu finns det papper på det hela. Det är helt enkelt så att samhällsutvecklingen är på väg åt helt fel håll och har varit länge. Det är fan sorgligt.

Igår när jag la mig så fick jag en klarsyn. Jag upplever inte somrar längre som somrar. En gång i tiden, för kanske tio, femton år sedan, kunde jag gå upp i Vita Bergen, sitta där ensam i vårsolen och bara njuta i timmar. På något vis var allt en njutning om jag tog mig tid. Den här sommaren har jag inte njutit en enda dag i solen, vare sig jag varit på stranden eller i skuggan eller vadjag gjort. Det är som om jag tappat bort känslan av att njuta, allt blir ett slags arbete.

Den stora skillnaden mot förr är att jag förr inte ägde något, inte hade något, bara min kropp, mitt ego att förvalta och då njöt jag mer och led i o för sig mer också när det gick åt det hållet. Numera tycker jag allt handlar om att städa, handla, planera, barn, släktingar, svärmödrar, osv,,,det finns fan ingen tid till njutning, det är fan helt värdelöst. En sak kan jag se tydligt: Ju mer du skaffar dig, desto mindre möjligt blir det att njuta. Värt att tänka på och ju mer du jobbar desto sämre orgasmer får du, lika värt att tänka på. Dessutom har hela samhällsklimatet helt kukat ur, istället för kärlek är det surt och hat, snacka om dåliga orgasmer.

måndag 14 augusti 2017

Livets gång


Livet har sin gång. Man vinner och man förlorar. Jag började mitt liv i en slags förlust, mina föräldrar dog tidigt och jag fick ge mig ut på en klassresa av Guds nåde. Jag kan inte säga att det var lätt, det var verkligen inte lätt. Ibland, eller ofta, var det helt enkelt för hårt, för ensamt, för slitigt, men vad hade jag för val? Jag hade bestämt mig för något. Jag försökte genomföra det.

Det var då. Idag, strax 68 år, så kan jag sammanfatta mitt liv ganska rejält. Jag rymde från familj, trygghet, kärlek och nu har elipsen gått runt. Just de elementen är de viktigaste i livet. Det viktigaste
är inte längre att producera den bästa fotografin, utan mer att kunna förmedla kärleken och förståelsen för andra människor och kulturer, att försöka vara storsint och se sin egen roll i det hela.

Jag är också i den tredje fasen av livet, där vännerna försvinner och då blir tiden och vänskapen ännu viktigare. Jag kan ofta fundera på vad alla dessa galna resor och alla dessa bergsbestigningar mentalt och fysiskt ska leda till. Jag är helt övertygad om att det man söker finns precis där man är, man ska bara öppna ögonen för vardagen och sedan kan man alltid spetsa till det hela med en liten tripp då och då.

Så ser jag det.

söder

Hemma och vilar mig lite. Det har varit en ganska tuff sommar med otrolig värme och getingbett och hård vind. Jag säger inte att det är ovanligt, men lite för mycket av den varan var det nog i sommar. Jag åker hem för Planket, denna fina institution, för att hälsa på bror och vänner. Vi begravde vår kära gamla katt igår. Zingo, den lilla, fina rövarn. 
Man märker hur mycket man saknar ett djur då man inte har ett. Zingo kom ju alltid och mötte en då man kom hem, eller kom upp på sängen och ville ligga bredvid. Han var väldigt försiktig, en fin, ömsint man på 18 kattår då kroppen sa nej och han gick bort.

Jag har en annan katt på Naxos, Skopan, och hans lilla kropp har redan satt märken mentalt och fysiskt i mig. Jag vaknade på natten och kom på att jag imaginärt kände hur han som ett litet barn satt på höften.

Jag är i två världar, hoppas dock kunna stanna hemma till 28 augusti, efter Planket, beror på min kattvakt i Grekland. 

Bilden, tog jag i Berlin, året efter muren rivits. Berlin är en fantastisk stad som jag aldrig riktigt fått grepp på, men det finns ju andra som fått det, så gå in och kolla på deras bilder därifrån. Annars läste jag en fin text om boken som Ansel Adams gjorde tillsammans med en kvinnlig journalist, Mary Hunter Austin,  om Taos Pueblo. De var där i två månader, han gjorde 1300 kopior och boken gavs bara ut i 100 ex och var en dyr bok, med handgjort fotografiskt papper. Det var också intressant att läsa att Ansel Adams hela livet kämpade med att få ekonomin att gå runt så han kunde ta sina egna bilder. I princip är det samma sak idag, märkligt, eller hur?

lördag 12 augusti 2017

Sthlm, love and rain

När jag kommer till T-centralen och upplever ruschen och farten i tunnelbanan känner jag hur spiriten flödar. Alla dessa människor i alla kulörer, alla riktningar, alla öden och alla drömmar, då känner jag mig riktigt hemma.